Eller tvärt om, för vad kom egentligen först?
- Jag arbetade för första gången som brevbärare i Göteborg, Munkebäckstorget våren 2001, berättar Kullenberg.
- Mina första försök till skönlitterärt skrivande kan spåras till 2006, då jag nyligen utbildat mig till journalist, samt redan insett att det inte var något för mig (ville skriva påhittade saker hellre än att beskriva vad andra hittat på). Jag var tillbaka på Posten. Denna gång i Malmö och manuset handlade om en brevbärare. Eller manus och manus. Ofullständiga anteckningar om en karaktär som arbetade i en påhittad stad. Men jag tappade snabbt sugen och projektet föll i glömska.
Skrivandet återupptogs 2010 när jag påbörjade en utbildning i litterär gestaltning vid Folkuniversitetet i Stockholm, dit jag flyttade 2008. Parallellt med postutdelning i Hägersten började jag, andra året på kursen, fila på manuset till debuten Nomen Nescio. Detta var 2011.
Nu har Nils Fredrik Kullenberg släppt boken Nomen Nescio, historien om brevbäraren som en måndagsmorgon inte längre orkar gå till jobbet. En livstrött betraktare vars existens tycks sakna mening. Rösterna i hans huvud är många och dömande. En av dem utmärker sig – Mick Belker. I lägenheten i Stockholm huserar svettig uppgivenhet. Utanför finns farorna. De som vill honom illa. En flykt är nära förestående. För tiden är knapp.
Följdfrågan blir inte oväntat, är boken självbiografisk?
- Nej, romanen är inte självbiografisk. Men självklart har jag grävt där jag stått. Den postala miljön/jargongen känner jag ju till och behövde inte researcha. Samma med karaktärens hem och stadsdelen Hägersten.
Nils Fredrik Kullenberg har i vuxen ålder hunnit prova en rad olika yrken och branscher och dessutom flyttat ett antal gånger både inom och utom Sverige för att 2008 landa i Stockholm. På vilka platser har han jobbat som brevbärare och vilka skillnader upplever han att det varit mellan dem?
- Göteborg, Malmö. Höganäs och två olika kontor i Stockholm. Arbetsrutinerna har inte skiljt sig nämnvärt, undantaget är Höganäs där det var fråga om lantbrevbäring med bil vilket är perfekt för en kringflackande aspirerande författare. Lokala lösningar förekommer väl men den stora skillnaden är vilket idrottslag man snackar om i lunchrummet. För det gör man. Kanske en del dialektala postuttryck. Som knudor, klumpar, chipskorgar, salta, vaska, löka, delbit, extrakåkar, dela, bära, springkåkar, råttfällor, vipplådor …
Sina nuvarande postrundor delar Nils Fredrik på Södermalm i Stockholm. Bubblar det upp nya historier under arbetspassen, eller kanske en fortsättning på Nomen Nescio?
- Mitt andra hem är sedan några veckor tillbaka Postmuseum i Gamla stan. I deras bibliotek sitter jag och samlar in fakta till vad som kommer att bli mitt Magnum Opus. En historisk thriller i postmiljö. Tar även hjälp av kollegor, de få som var med på tiden det är fråga om. Samlar på anekdoter och berättelser. För det finns många. Ännu så länge är det bara ett researchprojekt. Men vi får se vad det landar i.
Så, absolut får jag idéer under min postrunda och i samvaron med kollegor. Ofta kan man låta hjärnan puttra på med kreativt arbete under tiden som kroppen arbetar mekaniskt med utdelning.
Vill du hälsa något till dina kollegor ute i landet har du chansen nu!
- Glöm inte att de gula bilarna syns i trafiken!