Nu co-vi(d) vidare

Det hade hunnit rinna en hel del vatten under broarna, på dagen 20 månader efter att vi sågs senast fick teamet äntligen möjlighet att träffas fysiskt igen. Teamet i det här fallet är ST inom PostNords norra sektionsstyrelse. Under pandemin och alla inskränkningar och restriktioner som gällt så har våra möten förpassats till de former som den digitala marknaden erbjuder. På gott och ont kan man säga. Vi har lärt oss en hel del hur först Skype, sedan Teams, och i vissa fall även Zoom fungerar, men på bekostnad av vad den faktiska betydelsen av fysisk sammankomst innebär. Det blir helt enkelt en annan dynamik på ett möte som sker i ett konferensrum än framför en 17 tums skärm.

Nu var stunden alltså inne. Eftermiddagens möte var avslutat och samtliga av oss hade intagit en rask dusch och ett lika snabbt ombyte. Vi var därmed laddade för kvällens aktiviteter. Först gick färden med 67:ans buss mot Djurgården och restaurang Allmänna Gränd som för hela gänget var en ny bekantskap. Vi fick ett perfekt bord lite enskilt inne i lokalen, och när mat och dryck hade beställts så kom den härliga After Work känslan, ni vet där man berättar om allt som hänt sedan sist, allt man gjorde i somras och så vidare. Någon har barnbarn på gång, någon har varit i Riksgränsen och någon annan tränar ett fotbollslag som precis har vunnit division 6.

Maten kommer in och vi konstaterar snabbt att nästan alla valt olika rätter. Spännande och samtalet tystnar en aning och byts mot olika smakupplevelser. Alla är snabbt överens om att det var riktigt gott. Dock finns det plats för lite dessert och några av oss beställer även in lite glass eller äppelpaj. Diskussionerna tar ny fart och vi kommer in på kvällens huvudnummer. Vilken av deras låtar gillar vi bäst? Efter några korta utlåtanden har vi fastnat i en viss fotbolls-låt och plötsligt är vi tillbaka i tiden till sommaren 1994, den sommar när fotbollslandslaget skulle gräva guld i USA. Minnena drar iväg. Det var en jättefin sommar, några av oss var fortfarande tonåringar och någon hade precis blivit förälder osv. Plötsligt inser vi att det börjar närma sig och vi tar in notan, betalar och går vidare...

…mot kvällens huvudmål, showen ”Stanna världen en stund” med GES (Glenmark, Eriksson och Strömstedt) på klassiska Cirkus. Vi hittar snabbt våra platser som ligger högt upp och har rätt bra utsikt så när som på en pelare som känns en aning felplacerad. Turligt nog är det 3 tomma platser alldeles till höger om oss och vi flyttar på oss lite varpå alla sitter perfekt. Med en öronbedövande entré kommer de 3 herrarna in på scenen. Inledningslåten är magnifik, Människor som vi, en låt som kanske föll lite i skymundan på det första hyllade albumet. Direkt därpå höjs tempot ytterligare med Händerna på täcket, en låt från andra plattan. Därefter följer ytterligare en rad av trions hits, antingen de som de gjort tillsammans, men även några som de gjort som soloartister. Det känns helt klart som att GES trollbinder publiken, alla sjunger med i refrängerna och när Orup går loss med en av sina större hits, Stockholm är det två personer på raden framför som börjar tjuta av lycka.

Drygt 100 magiska minuter senare och efter några extranummer är vi framme vid slutakten Stanna världen en stund där en av de kvinnliga besökarna nere vid parketten under några ljuvliga sekunder får en kort svängom med Strömstedt. Det är stående ovationer från publiken när GES tackar för sig och ridån åter fälls ned. Vi kliver nästan i trance ned för trapporna och behöver några minuter för att samla intrycken utanför entrén innan vi gemensamt beslutar oss för att vi måste helt enkelt promenera de 2 kilometrarna tillbaka in mot stan. Showen gjorde verkligen skäl för sitt namn och vi har fått en nystart efter pandemin som heter duga. Som en i gänget på scenen sa i en av de små mellansnack som också förgyllde showen: - Nu co-vi(d) vidare.

P-Å Alenius
ST inom PostNord